Filippen

Socialiserar så mycket att jag till sist får be folk att avlägsna sig från mitt rum, likt en hormonstinn tonåring med stulen "Obehöriga Äga Ej Tillträde"-skylt på dörren, fäktandes med tonårsfumliga armar, skrikandes med tonårsinstabilt röstläge. Alltså vad är upp med min ambivalens; när jag var liten associerade jag mig alltid till att vara ~ensamvargen~. Medan jag nu identifierar mig vara den mest sociala jag känner, nästan. Drygt social, för mycket, liksom.

 

Men ibland slår isoleringsrötterna till, och kallar tillbaka. Hjärnan slutar fungera. Eller jag blir psykad, tänkte t.ex. nyss att: "Hmmm, jag kanske skall vara ensam mkt länge bara för att?" men vet varken hur eller när. Och nu när jag funderar på det känner jag bara ett fett: Varför ens. Så himla onödigt att vara ensam när man kan leva med andra, kollektivistiskt, empatiskt, utvecklande, förändrande.

 

Människor är det bästa som finns! Eller snarare: Människor kan vara det bästa som finns

 

 

Nåväl. Kan ni förstå hur mycket man hinner fylla dagarna med, när man är ledig? Folk, böcker, seriösare matlagning, äta upp se', hemmafixande, skissande, skrivande, filmnedladdande, filosoferande.

 

Alla mina identiteter jag har (haft) är avskalade. Jag är bara Jag. Mina kategorier heter ingenting, för de finns inte. Dagarna har förlorat sina namn, för det betyder ingenting.

 

Kapitalismen har lurat alla. Det är så här: det egentligen är menat.

 

 

 

Lönearbete kan fan ta sig åt helvete------