Filippen

Det är så mycket som händer nu, dagarna bara försvinner innan jag hinner blinka, det finns liksom inga pauser eller stunder utan göromål, det är bara fullsmäckat från att jag vaknar till att jag lägger mig. Om jag skulle fortsätta i senaste dagarnas tempo skulle jag garanterat gå in i väggen till slut, för när tanken börjar uppkomma "Jag är en robot, jag fixar allt detta" sååååå har det gått lite väl långt. Jag inte särskilt mycket tid för andra intressen men då är det tur att jag pluggar: mitt intresse, samt arbetar politiskt med mitt intresse. Varje timme av min dag handlar om feminism, och det är såklart det livet jag vill leva, särskilt just nu när jag mår bra och kan ge min tid.

 

Men jag hoppas att våren ger lite mer utrymme för spontana häng och dylikt. Och att jag inte får magkatarr, vore ju lite onödigt.

 

Men trots all aktivitet som är rolig och givande men uttröttande, så finns det saker som är så stora att en knappt förmår att begripa det. Som det att jag blivit faster nu. Barnets uppenbarelse är det vackraste och sköraste jag skådat. Hur kan någonting så litet ha så mycket liv i sig? Det lilla knippet är en sammansättning av så mycket energi och liv. Jag har fått känna känslan att älska någon villkorslöst innan jag ens träffat den, och nu när jag har träffat den är känslan total. Jag kommer alltid att älska denna lilla familjevän, den totala och oändliga kärleken.

 

 

Det finns inget som är vackrare, än den kärleken.